”Vad kallar du mig?” – hovrätten dömer polis för misshandel av handfängslad man

Läs videons text

Tjugotusen kronor. Polisen betalar själv.

Normalt står staten för notan när en polis gör fel i tjänsten. Inte den här gången.

Mannen satt handfängslad. Polisen drog upp honom på knä, och han föll med huvudet i gatan.

Hovrätten: uppsåtligt våld mot en försvarslös person. Han svek förtroendet.

Synnerliga skäl. Då betalar man själv.

Dessutom: misshandel, villkorlig dom, fyrtiotusen i böter.

Hela domen på förhör punkt se.

Det var kvällen den 16 juni 2024, efter en fotbollsmatch på Örjansvall i Halmstad. Två personer hade berättat för en polispatrull att de misshandlats av en grupp män och lämnat signalement. Strax därefter fick poliserna syn på fyra killar som stämde in. De beordrades mot en husvägg. En av dem, som enligt poliserna inte omedelbart lydde, sattes ned på marken och belades med handfängsel bakom ryggen.

Det som hände sedan finns på polisens egen kroppskamera och på en film som mannens flickvän tog. Hovrätten för Västra Sverige beskriver det så här:

Det som hörs på polisens kroppskamerafilm är att [polisen] kallar [mannen] för ”pajas” och att [mannen] svarar något ohörbart. Filmen utvisar att [polisen] då går fram till [mannen] och säger ”vad kallar du mig?” upprepade gånger innan [polisen] agerar i enlighet med åklagarens gärningspåstående.

Gärningspåståendet var att polisen dragit upp mannen på knä och kastat eller knuffat ned honom, så att han föll handlöst med huvud och överkropp ned i trottoaren utan möjlighet att ta emot sig. Han fick smärta och skrapsår. Tänderna skadades också, men hovrätten ansåg inte bevisat att det var polisens våld som orsakade det – mannen hade varit inblandad i bråk tidigare under kvällen och nämnde inte tänderna direkt efteråt.

Den 8 september 2026 dömde hovrätten polisen för misshandel till villkorlig dom och 100 dagsböter om 400 kronor. Halmstads tingsrätt hade friat.

Var gränsen går för polisens våld

En polis får använda våld. Men bara i vissa situationer, bara om andra medel är otillräckliga, och bara om det är försvarligt. Det står i 10 § polislagen. Två av punkterna var aktuella här: om polisen möts med våld eller hot om våld, och om åtgärden är oundgängligen nödvändig för ordningen eller säkerheten och uppenbart inte kan genomföras utan våld.

Polisen berättade att han uppfattade ett hot från mannen, och att mannen försökte uppvigla de tre andra. Hovrätten fann inte stöd för det. Uppgiften om hot fick inget direkt stöd av annan utredning, och uppvigling framstod inte som troligt eftersom det mannen sa uttalades så tyst att det inte ens hörs på inspelningen – till skillnad från annan konversation. Men domstolen lät inte utgången hänga på det. Även om hot eller kränkningar uttalats blev bedömningen densamma:

Med hänsyn till att [mannen] satt ner med händerna fängslade bakom ryggen har han inte – oavsett om hot eller kränkningar uttalades eller inte – utgjort ett sådant överhängande och konkret hot mot de ingripande poliserna att det varit nödvändigt eller försvarligt att använda någon form av våld mot honom.

Och sedan meningen som avgör målet:

[Polisens] våldsanvändning i situationen har således skett utan stöd i lag och framstår snarast som en bestraffning för [mannens] uttalande mot honom. Det råder inte något tvivel om att [polisen] insett att våldet var olagligt.

Varför excessregeln inte hjälpte

Tingsrätten hade kommit fram till att polisen hade laga stöd för ett ingripande enligt 10 § polislagen, eftersom han uppfattat sig mött av hot om våld och motstånd. Händelseförloppet var mycket snabbt, situationen kaotisk, och polisens uppgift om att han uppfattade mannen som hotfull och uppviglande ”måste godtas”, skrev tingsrätten. Alltså friande dom.

Brottsbalken har dessutom en regel för den som haft rätt att använda våld men tagit i för mycket. Enligt 24 kap. 6 § ska den som handlat med stöd av bland annat 10 § polislagen men ”gjort mer än vad som medges” ändå gå fri, om omständigheterna var sådana att han eller hon svårligen kunde besinna sig. Det kallas excess.

Hovrätten stängde båda dörrarna. Den första genom bedömningen ovan: i det här skedet av ingripandet fanns inget lagstöd för våld alls. Och därmed den andra, med en enda mening: eftersom polisen ”inte handlade med stöd av 10 § polislagen aktualiseras inte en tillämpning av 24 kap. 6 § brottsbalken”. Excessregeln förutsätter att man befann sig i en situation där våld var tillåtet och sedan gick för långt. Den som inte hade rätt till något våld alls kan inte ha överskridit gränsen – det fanns ingen gräns att överskrida. Lagkommentaren säger samma sak: endast den som handlat under omständigheter som ger rätt till nödvärn, nöd eller laga befogenhet kan åberopa straffrihet på grund av excess.

Ett nytt vittne hördes i hovrätten: en polis som doktorerat på hur akut stress påverkar uppfattningsförmågan. Han hade sett filmen och sa att det polisen gjorde var ”helt okej”: när polisen inte har kontroll över situationen är det rimligt att lägga ned personen snabbt, och i stress är motoriken sämre – han kunde inte utesluta att polisen tappade mannen. Hovrätten noterade vittnesmålet och skrev att det inte gav ”anledning till någon annan bedömning”.

Tre nämndemän friade – juristen ville fälla

I tingsrätten var det rådmannen som var skiljaktig. Nämndemännen, tre mot en, friade. Rådmannen skrev en egen bedömning som är ovanligt rak. Hon kallade invändningen om hot och uppvigling ”en uppenbar efterhandskonstruktion” och beskrev våldet som ”en instinktiv och repressiv hämndåtgärd då han har varit oförmögen kontrollera sin upprörda sinnesstämning”. Att polisen inte ens kontrollerade mannens tillstånd efter att han fallit med huvudet i gatan gick, enligt henne, inte ihop med förklaringen att han råkat tappa honom.

I hovrätten vände det. Tre juristdomare och en nämndeman dömde; en nämndeman var skiljaktig och ville fastställa den friande domen. Två instanser, två skiljaktiga – åt varsitt håll.

Jobbet i stället för fängelse

Hovrätten satte brottets straffvärde till två månaders fängelse. Misshandel som inte är ringa är dessutom ett brott av sådan art att utgångspunkten är fängelse. Ändå blev påföljden villkorlig dom och böter. Skälet är 29 kap. 5 § brottsbalken, som säger att domstolen vid straffmätningen ska ta hänsyn till om den dömde blir eller kan antas bli avskedad på grund av brottet – och att detta också kan påverka valet av påföljd. Polismyndighetens ansvarsnämnd hade yttrat sig: polisen kommer att skiljas från sin anställning om han döms för misshandel som inte är ringa. Med det underlaget valde hovrätten bort fängelse.

Det är ingen automatisk regel. Högsta domstolen har i ett annat sammanhang, grovt rattfylleri, ansett att förlust av anställningen inte var skäl att välja en annan påföljd än fängelse (NJA 2021 s. 820). Det är en avvägning i varje mål.

Att brottet inte kunde bedömas som ringa motiverade hovrätten kort. Det var våld ”som utövats av en polis mot en handfängslad person utan möjlighet att freda sig”.

Dagsböterna blev 100 stycken om 400 kronor, alltså 40 000 kronor.

Han betalar skadeståndet själv

Den kanske minst kända delen av domen handlar om vem som betalar. Polisen invände att det inte var han utan arbetsgivaren som skulle stå för skadeståndet. Det är faktiskt huvudregeln. Enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen är en arbetstagare ansvarig för skada som han vållar i tjänsten bara om det finns synnerliga skäl. Normalt landar notan på arbetsgivaren – här staten.

Men hovrätten fann synnerliga skäl. Uppsåtligt brott talar vanligen för personligt ansvar, och här kom något till:

[Polisen] har i sin tjänsteutövning som polis begått misshandel mot en sittande handfängslad och därigenom försvarslös person. Han har därigenom svikit det förtroende som följer med det ansvarsfulla uppdraget som polis i yttre tjänst.

Kränkningsersättningen bestämdes till 20 000 kronor, plus 200 kronor för ett vårdbesök. Ersättning för sveda och värk och för tandvård fick mannen inte, eftersom lidandet inte styrkts och tandskadorna inte kunnat knytas till våldet. Beloppet, 20 200 kronor med ränta från händelsedagen, ska polisen betala personligen.

Vad man kan ta med sig

• Ord är inte våld. Att en person som sitter handfängslad säger något kränkande gav i den här situationen inte rätt till våld. Det som krävs är ett överhängande och konkret hot som gör våldet nödvändigt och försvarligt.
• Excessregeln räddar bara den som hade rätt att börja. Fanns inget lagstöd för våld alls, spelar det ingen roll hur stressad polisen var.
• Filmen avgjorde. Kroppskameran och en åskådares mobil gav domstolen händelsen i realtid. Utan dem hade ord stått mot ord – och tingsrätten trodde på polisen.
• Avsked kan väga in i påföljden. Domstolen ska beakta att den dömde förlorar jobbet, och det kan leda bort från fängelse – men det är en avvägning, inte en regel.
• Skadeståndet kan bli personligt. Huvudregeln är att arbetsgivaren betalar, men vid uppsåtligt brott i tjänsten kan domstolen lägga ansvaret på den anställde.

Domen har meddelats av hovrätten och kan överklagas till Högsta domstolen senast den 6 oktober 2026.

Informationen är generell och utgör inte juridisk rådgivning för din specifika situation. Innehållet är granskat av jurist.