Brattåsmorden: DNA löste fallet – men inte vilken roll han hade

Läs videons text

Brattåsmorden.

Ett spår låg i en påse i tjugo år. Sedan gav det ett namn.

Två personer dödades på en gård utanför Härnösand våren 2005. Utredningen gick i stå.

I augusti 2025 användes släktforskning på det DNA som säkrats från kvinnans strumpor.

Spåret ledde till en man som aldrig varit misstänkt.

Han åtalades för mord. Han dömdes för medhjälp.

Men domstolen tvivlade inte på att han var med.

Tingsrätten skriver att det inte finns någon annan rimlig förklaring till spåret än att han varit delaktig i att döda båda två.

Det som inte gick att bevisa var vilken roll han hade.

Då döms man på den nivå som är bevisad.

Att främja räcker. Även att bara styrka någon annan i hans uppsåt.

Själv sa han att han råkat gå förbi, och att han dragit in kvinnan i ladan för att slippa bli misstänkt.

En sak vägde tungt emot honom.

I förhör sa han att männen tvingat honom. I rätten sa han att han velat anpassa sin berättelse efter vad polisen berättat.

Rättsläkaren fann att hon levde när hon släpades.

Straffet blev fjorton år. Inte arton, som skalan tillåter i dag.

Straff bestäms efter lagen när brottet begicks.

Ska man kunna dömas för medhjälp till mord när rollen inte går att fastställa?

Hela genomgången finns på förhör punkt se.

I augusti 2025 fattade polisen beslut om att använda DNA-baserad släktforskning i en tjugo år gammal utredning. Spåret man utgick från var DNA som säkrats 2005 från de nylonstrumpor en av de dödade bar. Släktforskningen gav ett namn. Efter gripande och topsning kunde det slås fast att DNA:t var hans.

Den 9 september 2026 dömde Ångermanlands tingsrätt mannen för medhjälp till mord i två fall till fjorton års fängelse. Han hade åtalats för mord.

Skillnaden är inte att domstolen tvivlade på att han var delaktig. Tvärtom. Den skriver att det inte finns någon annan rimlig förklaring till att hans DNA fanns på kvinnans strumpor än att han varit delaktig i att döda henne och mannen. Det som inte gick att bevisa var vilken roll han haft.

Brattåsmorden

Någon gång mellan den 31 maj och den 2 juni 2005 dödades två personer, en man och en kvinna, på en gård i Brattås utanför Härnösand. Båda hade utsatts för upprepade hugg mot huvudet med en yxa eller ett yxliknande föremål. Mannen hittades i ladugårdens verkstadsdel, framför en omkullvält skottkärra, med hörselkåpor bredvid sig. Kvinnan hade fallit på gårdsplanen utanför glasverandan och därefter släpats in i ladugården och lagts intill honom.

Ett omfattande utredningsarbete gav ingen träff. Ingen kunde knytas till DNA:t, och ingen gärningsperson hittades. Ärendet blev liggande.

Vad DNA:t visade

Kriminalteknikerna hade utgått från att den som släpat kvinnan kunde ha lämnat spår på hennes strumpor. Strumporna togs om hand, packades var för sig i papperspåsar, förslöts och skickades vidare oöppnade. Det DNA som hittades gick inte att matcha mot någon.

Först släktforskningen 2025 gav ett namn. Mannen hade dessförinnan aldrig varit föremål för utredning i ärendet. Sedan åtal väckts visade en ny DNA-undersökning att hans DNA också fanns inuti kvinnans handväska – en väska som hittades av en polishund den 6 juni 2005, ungefär 140 meter från gården, tillsammans med en tygpåse som innehöll den avlidne mannens hemarkiv.

Hans egen berättelse

Mannen förnekade gärningarna. Hans förklaring var att han råkat komma till platsen. Så här återger domen vad han berättade inför rätten:

Vid lunchtid en dag under våren 2005, förmodligen en tisdag eller en onsdag gick han på stigar och småvägar i Solum/Brattåsområdet. Han minns inte exakt datum eftersom det var så länge sedan.

När han närmade sig en gård hörde han att en kvinna skrek. Han såg inget först och gick närmare huset. Han såg då en kvinna som låg på marken och två män som sprang mot en bil som stod parkerad nära huset och åkte iväg. Han tror att det var en röd bil, förmodligen en Volvo.

Dörren till ladugården stod öppen och han blev rädd för att bli misstänkt för att ha varit inblandad i hennes död eftersom han inte hade någon anledning att vara på platsen. Därför tog han tag i kvinnans fötter och släpade in henne i ladugården. Han släppte taget om hennes fötter när de hade kommit så långt in i ladugården att hon inte syntes från dörren och sedan gick han ut.

När han kom ut ur ladugården såg han en handväska på marken. Han tog upp den, han tror i handtaget, och la den inne i glasverandan på boningshuset. På en stol i glasverandan hängde en handduk som han tog för att torka bort blod på marken. När han torkat upp blodet kastade han in handduken i ladugården. Han tog en sko, en armbandsklocka och ett par glasögon som låg på marken och la dem under huset vid hörnet av glasverandan.

Han mådde dåligt och funderade på att ringa polisen, men han kände att det var för sent. Någon mobiltelefon hade han inte med sig på promenaden.

DNA:t i handväskan förklarade han med överföring eller kontaminering.

Varför domstolen inte trodde på den

Tingsrätten fann berättelsen svår att förena med platsen. Kom han från skogsbrynet, som han sagt, kunde han inte ha sett vad som hände på gårdsplanen förrän han i princip stod på den, eftersom ladugården var i vägen. Av samma skäl var det tveksamt om han kunnat höra något skrik – och kvinnan hade utsatts för så kraftigt våld mot bakhuvudet att det var osäkert om hon kunde skrika alls.

Släpspåren talade också emot honom. Kvinnan drogs omkring femton meter över gårdsplanen i lätt uppförsbacke, in genom ladugården och nittio grader in i verkstadsdelen. Blodspåren löper i ett svep, utan de ansamlingar som uppstår om den som drar stannar upp.

Och en avgörande omständighet: hon levde när hon släpades. Rättsläkarens bedömning var att fynden talar för det, även om hon kan ha varit medvetslös. Hon hade en blödande skada i huvudet när hon förflyttades.

Delaktig – men inte bevisat gärningsman

Tingsrättens slutsats om delaktigheten är kategorisk:

Enligt tingsrättens mening finns det ingen annan rimlig förklaring till att [hans] DNA fanns på [hennes] strumpor än att han varit delaktig i att döda henne och [honom].

Men därefter kommer begränsningen:

Den presenterade bevisningen ger dock inget entydigt svar på om han ensam dödat [dem] eller om han har gjort det tillsammans med någon annan. Det är inte heller klarlagt om han varit aktiv [i] brottens utförande på ett sådant sätt att han kan anses vara gärningsman. Han ska därför inte dömas för mord.

Det är en bevisfråga, inte en bedömning av hur allvarligt brottet var. För att döma någon som gärningsman måste åklagaren visa att den tilltalade utfört gärningen. Räcker bevisningen inte dit återstår att pröva om han medverkat till den – och där landade domstolen på den nivå som var säkert bevisad:

Tingsrätten anser dock att det är ställt utom rimligt tvivel att [han] antingen utfört gärningarna eller i vart fall främjat dem genom att dra in och gömma [hennes] kropp i ladugården, gömma undan hennes glasögon, armbandsur och ena sko samt hantera hennes handväska med vetskap om att även [mannen] låg död i ladugården.

Vad det innebär att främja ett brott

Enligt 23 kap. 4 § brottsbalken döms inte bara den som utfört en gärning, utan även den som främjat den med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsman döms för anstiftan om han förmått någon annan till utförandet, och annars för medhjälp.

Kravet är lågt satt. I lagkommentaren beskrivs främjande som att öva inflytande på händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning – om så bara genom att styrka gärningsmannen i hans uppsåt. Även medverkan som inte behövdes kan vara främjande i bestämmelsens mening.

Medverkan är straffbar fram till dess att brottet är fullbordat. Vid brott som pågår efter fullbordan – ett inbrott, till exempel, där tjuven ännu inte lämnat huset – sträcker sig ansvaret till dess brottet är avslutat. Ett mord är fullbordat när döden inträder. Att kvinnan levde när hon släpades in i ladugården är därför inte en detalj vid sidan om: det är förutsättningen för att just den handlingen kan vara ett främjande av mordet och inte enbart ett agerande i efterhand.

Så resonerade tingsrätten om uppsåtet

Medhjälp till mord kräver uppsåt. Domstolen fann det så här:

Mot bakgrund av att [han] lämnat [mannen] och den svårt skadade, blödande [kvinnan] och begett sig från platsen finner tingsrätten utrett att han insett risken för att [de] skulle avlida eller i vart fall varit likgiltig för förverkligandet av denna effekt.

Han behöver alltså inte ha eftersträvat att de skulle dö. Det räcker att han insett risken och varit likgiltig inför att den förverkligades. Det är den nedersta av uppsåtsformerna, och den prövas vid gärningstillfället – inte som ett omdöme om hans känsloliv i efterhand.

Fjorton år – och varför inte mer

Straff bestäms som huvudregel efter den lag som gällde när brottet begicks. Är lagen mildare när domen meddelas tillämpas den nyare lagen i stället. Senare straffskärpningar kan alltså aldrig slå tillbaka mot gamla brott.

Straffskalan för mord har ändrats flera gånger:

• Till och med 30 juni 2009: fängelse i tio år eller på livstid.
• 1 juli 2009 – 30 juni 2014: fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.
• 1 juli 2014 – 31 december 2019: lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid.
• Sedan 1 januari 2020: lägst tio och högst arton år, eller på livstid.

År 2005 fanns alltså bara två alternativ för mord: tio år, eller livstid. Något tidsbestämt straff på fjorton år fanns inte i mordparagrafen. Fjorton år är i stället det högsta tidsbestämda straff som kunde dömas ut för den samlade brottsligheten enligt de regler som gällde när gärningarna begicks. Tingsrätten ansåg att straffvärdet var så högt att straffet skulle bestämmas till just det.

Livstid valdes bort. Inget motiv har framkommit, inget tyder på närmare planering, och förloppet bedömdes ha varit relativt snabbt. Enligt Högsta domstolens praxis vid tiden skulle livstidsstraffet förbehållas de allvarligaste fallen av uppsåtligt dödande.

Fjorton år är taket, inte en rabatt

Det ligger nära till hands att läsa siffran som en nedsättning: han dömdes ju för medhjälp och inte för mord, och medverkan i mindre mån kan enligt 23 kap. 5 § brottsbalken ge ett lindrigare straff. Så var det inte här.

Före den 1 juli 2009 hade mord inget spann. Straffet var fängelse i tio år, eller livstid – ingenting däremellan. Vid flera brott fick det gemensamma straffet enligt 26 kap. 2 § överstiga det svåraste brottets maximum med fyra år. Tio plus fyra blir fjorton, och där tar den tidsbestämda skalan slut.

Tingsrätten skriver också ut det: det längsta tidsbestämda straff som kunde dömas ut med de regler som gällde när gärningarna begicks var fjorton år, och gärningarnas sammanlagda straffvärde var så högt att straffet borde bestämmas till just det.

Strafflindringsregeln för medverkan i mindre mån berörs inte någonstans i domen. Att en medhjälpare får det högsta tidsbestämda straff som skalan rymmer är alltså inte en motsägelse, utan följden av två saker: straffskalan för medhjälp är densamma som för gärningsmannen, och domstolen fann inget som gjorde brotten mindre allvarliga.

Han anpassade sin berättelse i förhör

En passage i domen förtjänar särskild uppmärksamhet, och den handlar inte om mord utan om förhör. Under förundersökningen hade mannen sagt något annat än i rätten: att de två männen fanns kvar på platsen och tvingade honom att dra in kvinnan i ladugården. Om det säger domen:

Den uppgiften lämnade han eftersom poliserna sagt att kvinnan blivit slagen i ladugården och han ville anpassa sin berättelse.

Han förklarade alltså själv, öppet i rätten, att han tidigare formulerat sig efter vad utredarna berättat för honom. Domstolen noterade att uppgifterna var knapphändiga och delvis tillrättalagda, och det sänkte deras värde.

Det betyder inte att varje ändrad uppgift i ett förhör talar mot den som lämnar den. Människor minns fel, och en berättelse kan bli mer exakt när den upprepas. Men att aktivt forma sin version efter den bild utredaren verkar ha är något annat. Den första versionen finns kvar i protokollet, och skillnaden mellan versionerna blir i sig ett argument mot trovärdigheten – i det här fallet tjugo år senare.

Vad man kan ta med sig

• Domstolen kan vara säker på att du deltog utan att kunna säga hur. Då döms du på den nivå som är bevisad – här medhjälp – och inte på den som åklagaren påstått.
• Främjandekravet är lågt. Att styrka någon annan i hans uppsåt kan räcka, och handlingen behöver inte ha varit nödvändig för brottet.
• Medhjälp ger inte automatiskt ett lindrigare straff. Straffskalan är densamma som för gärningsmannen.
• Senare straffskärpningar gäller inte bakåt. I gamla mål avgörs taket av hur lagen såg ut då, om inte den nya lagen är mildare.
• Gammal bevisning kan bli ny. Här var det spår säkrade 2005 som fick ett namn först genom en metod som inte fanns då.

Domen har meddelats av tingsrätten och kan överklagas till hovrätten.

Informationen är generell och utgör inte juridisk rådgivning för din specifika situation. Innehållet är granskat av jurist.