Ingen såg vem som sköt – ändå livstid

En man stod vid en busshållplats och väntade på att dörrarna skulle öppnas. Någon kom upp bakom honom, i mörka byxor och en grön jacka med pälskantad huva uppdragen över huvudet. Skotten föll. Det var strax före lunch en oktoberdag 2020 i Sigtuna kommun.

Övervakningskameran i bussen fångade inledningen — sedan körde bussen från platsen, och de två försvann ur bild. Men det som fanns på filmen räckte för att se att huvan satt uppe hela tiden.

Ingen såg ett ansikte. Inget vittne kunde säga vem som höll i pistolen. Tingsrätten dömde ändå till livstids fängelse. Hovrätten friade. Högsta domstolen dömde till livstid.

Tre domstolar, tre bedömningar, samma bevisning. Det som skilde dem åt var inte vad de visste, utan hur de vägde det.

Högsta domstolen avgjorde samma dag ett andra mål om samma fråga, en skjutning vid Årsta torg. Där blev utgången den motsatta. De två domarna är avsedda att läsas tillsammans.

Ingen direkt bevisning alls

Domstolen delar in bevisning i direkt och indirekt. Direkt bevisning är kopplad omedelbart till det åklagaren påstår — ett vittne som säger sig ha sett just den tilltalade skjuta. Indirekt bevisning, eller indiciebevisning, saknar det sambandet: det beviset visar kan mycket väl vara sant utan att det gått till som åklagaren hävdar.

DNA på en patronhylsa är indirekt bevisning. Det visar att spåret finns där — inte när eller hur det kom dit, och inte vem som avlossade skottet.

I det här målet fanns ingenting annat. All bevisning var indirekt. Och Högsta domstolen slår fast något som förvånar många: det finns inget krav på direkt bevisning för en fällande dom. Även när bevisningen uteslutande är indirekt kan dess samlade värde vara så starkt att det är ställt utom rimligt tvivel vem som gjort det.

Hur man väger något som inte pekar rakt

Domstolen ska först värdera varje enskilt bevis för sig. Och bedömningen av ett enskilt bevis sker ofta i flera led: först hur säkert beviset som sådant är, därefter hur starkt det talar för det åklagaren påstår.

Jackan visar precis hur det går till.

Fyra månader efter mordet gjorde polisen husrannsakan i lägenheten där mannen bodde. I hallen, direkt innanför ytterdörren, hängde en jacka som liknade den på filmen.

Första ledet: är det verkligen gärningsmannens jacka? Tre saker fick avgöra det. Utseendet — påtagligt likt jackan på filmen, även om bildkvaliteten hade brister. Två millimeterstora blodfläckar nedtill på framstycket, där analysen talade extremt starkt för att blodet kom från den mördade. Och fyra tändsatspartiklar, varav tre hade samma sammansättning som partiklarna i en av patronhylsorna från brottsplatsen — en sammansättning som enligt Nationellt forensiskt centrum förekommer i ungefär fem procent av ärendena.

Försvaret invände att blodet inte kunde ha hamnat där vid skjutningen, eftersom bakåtsprut bara uppstår vid skott mot huvudet. Domstolen konstaterade att den mördade hade blod på kläder och händer, och att vittnen beskrivit att de två befann sig nära varandra och att han fäktade med armarna.

Inget av de tre räckte ensamt — tändsatspartiklarna talade enligt analysen bara i någon mån för saken. Men sammanvägda fann domstolen det utrett att gärningsmannen bar den jacka som hittades i lägenheten.

Andra ledet: vem bar den? DNA fanns på kragens högersida. En forensiker förklarade att det är ett av de ställen där man av erfarenhet vet att den som bär en jacka ofta avsätter spår — därför undersöks det regelmässigt, liksom muddarna och insidan av nacken. Analysen talade extremt starkt för att DNA:t kom från den åtalade.

När bevis förstärker varandra

Efter att varje bevis värderats för sig vägs de samman. Då är det avgörande hur de förhåller sig till varandra.

Två bevis som är fristående och samverkande blir tillsammans starkare än vart och ett för sig. Är de i stället led i en kedja gäller det omvända: ju fler led, desto svagare blir slutsatsen i kedjans ände.

Här fanns två fristående bevis — jackan och DNA:t på tre av de åtta patronhylsorna. Till det kom sådant som passade in: gärningsmannen använde elsparkcykel, och mannen hade köpt en knappt två veckor före mordet. På ett par av hans mörka jeans satt en tändsatspartikel av samma ovanliga typ.

Högsta domstolen formulerade slutsatsen så här: det framstår som mycket osannolikt att samtliga dessa omständigheter skulle föreligga om gärningsmannen var någon annan.

Alternativa förklaringar måste uteslutas

Beviskravet rymmer också ett krav på utredningen själv. Den ska vara så fullständig att det inte finns anledning att anta att ytterligare undersökning skulle ändra bedömningen. Kvarstår osäkerhet — till exempel om andra tänkbara gärningsmän — kan beviskravet vara ouppfyllt.

Utgångspunkten är att alla någorlunda rimliga alternativa förklaringar måste uteslutas. Men en alternativ förklaring måste framstå som praktiskt möjlig, och det ska finnas anledning att räkna med den just i det fallet.

Försvaret pekade ut två andra personer. Om den ena fanns inget annat än att han begått allvarlig brottslighet och vistats i lägenheten. Om den andra fanns ett anonymt tips. Domstolen konstaterade att hypotesen huvudsakligen byggde på just det — ett anonymt och mycket kortfattat tips — och att kopplingen till en tidigare skjutning var så obestämd att den inte kunde tillmätas någon egentlig betydelse.

Där försvaret hade en poäng

Ett justitieråd var skiljaktigt i skuldfrågan, och hans invändning går rakt på det svaga i ett indiciemål.

För fällande dom krävdes bevis för att den åtalade var skytten. Det räckte inte att han haft något med mordet att göra — att han tillhandahållit vapnet eller ammunitionen, eller hjälpt till på annat sätt.

Och just det, menade han, var en näraliggande förklaring. Utredningen visade att mannen innehaft ammunition och förmedlat vapen till åtminstone en person, och att han umgåtts i kretsar där vapen förekom. På en fjärde patronhylsa fanns dessutom DNA från någon annan. Redan det visar att DNA kan hamna på en hylsa utan att den som lämnat spåret är den som skjutit.

Jackan var starkare, medgav han — men den hittades i lägenheten där mannen bodde, och DNA kan hamna på en krage genom att man burit plagget någon annan gång.

Majoriteten stannade ändå vid att bevisen förstärkte varandra. Den skiljaktige ansåg att det fortfarande var fullt möjligt att någon annan var skytten, och att mannens egen inblandning bestått i andra åtgärder.

Samma dag, motsatt utgång

Det andra målet gällde ett försök till mord vid Årsta torg, där skott avlossades mot en bil. Tre män stod åtalade. Tingsrätten friade alla tre. Hovrätten dömde två av dem.

Högsta domstolen konstaterade att bevisningen med styrka talade för att de båda, eller i vart fall någon av dem, varit inblandade i skjutningen. Det räckte inte. För fällande dom krävs bevisning på individnivå: det måste vara ställt utom rimligt tvivel beträffande var och en att han medverkat som gärningsman eller på annat sätt.

Här fanns dessutom utrymme för att andra personer kunde ha utfört eller varit delaktiga i gärningen. Det gick inte att dra några bestämda slutsatser om vilken inblandning just de två haft. Åtalet ogillades.

Två mål, samma dag, samma metod. I det ena räckte indicierna hela vägen till livstid. I det andra räckte de inte till någon dom alls.

Straffet

Straffet för mord är fängelse i lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Sedan lagändringen den 1 januari 2020 är utgångspunkten sexton år när det varken finns försvårande eller förmildrande omständigheter.

Här var mordet uppenbarligen planerat och utfört på ett kallblodigt sätt. Flera skott avlossades på allmän plats där andra personer befann sig, med påtaglig risk att fler skulle träffas. Gärningen ansågs präglad av särskild hänsynslöshet, och några förmildrande omständigheter fanns inte. Livstid.

Informationen är generell och utgör inte juridisk rådgivning för din specifika situation. Innehållet är granskat av jurist.