Nödvärn: när du gått för långt och ändå går fri

En man hörde en traktor köra upp på tomten. Grannen parkerade den precis utanför ytterdörren, skrek att han inte skulle komma ut – då skulle han bli överkörd – och gick sedan nedför backen. Mannen gick ut och ropade åt honom att flytta traktorn. Svaret blev: Jag ska fixa dig och dina ungar.

Grannen kastade av sig mössa och vantar. Han sa att han ringt folk som skulle ha ihjäl hela familjen. Sedan drog han kniv.

Mannen hade en hammare i bakfickan. När allt var över hade grannen tjugotvå sårskador i ansikte och huvud, livshotande blödningar, och förlorade senare ett öga.

Tingsrätten dömde för grov misshandel: fängelse ett år. Hovrätten fastställde domen. Högsta domstolen ogillade åtalet.

Nödvärn: vad som faktiskt krävs

Rätt till nödvärn finns bland annat mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. Att angreppet är sannolikt räcker inte – svensk rätt tillåter inte förebyggande nödvärn. Men angreppet behöver inte heller vara omedelbart förestående.

Föreligger en nödvärnssituation är försvaret brottsligt bara om det är uppenbart oförsvarligt med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt. Ordet uppenbart är avgörande: marginalen ligger hos den som försvarar sig, inte hos den som angriper.

Två frågor är särskilt viktiga vid den bedömningen, och Högsta domstolen prövar dem båda: avvek försvaret klart från vad som behövdes för att avvärja faran, och rådde det ett uppenbart missförhållande mellan försvarshandlingen och den skada som hotade? Av lagkommentaren framgår att principerna är vägledande för försvarlighetsbedömningen – de är inte ett formulär att bocka av.

En sak till, som många tror tvärtom om: man är i princip inte skyldig att fly. Den som angrips behöver inte rymma fältet för att få åberopa nödvärn.

Var rätten tar slut

Nödvärnsrätten finns bara så länge nödvärnssituationen består – alltså så länge det brottsliga angreppet pågår eller är överhängande. Av lagkommentaren framgår att ett angrepp i vart fall är avslutat när angriparen blivit försvarslös, gett upp eller vänt ryggen till. Det är en stark indikation, inte en automatisk regel: bedömningen gäller om angreppet faktiskt består. Åt andra hållet räknas en serie slag som ett angrepp, inte som flera nya – den som avvärjt det första slaget befinner sig fortfarande i situationen.

I det här fallet upphörde inte nödvärnssituationen. Högsta domstolen konstaterade att livsfarligt våld kan vara tillåtet mot ett livshotande angrepp, och att mannen i vart fall uppfattade angreppet som direkt livshotande. Något uppenbart missförhållande mellan försvaret och den hotande skadan förelåg alltså inte. Det som fällde avgörandet var den andra frågan: hur mycket våld som behövdes.

Men förloppet var utdraget. Mannen hann springa in i huset, kontrollera att barnen var inne, be sonen ringa polisen och komma ut igen. Grannen raglade runt och rörde sig konstigt – så påverkad av de första slagen att fortsatta angrepp hade kunnat avvärjas med mindre våld. I det läget slog mannen ytterligare och hårdare slag mot huvudet.

Domstolens slutsats var otvetydig: våldet var uppenbart oförsvarligt. Han hade gjort mer än nödvärnsrätten medger.

Regeln som friade honom

Den som gjort mer än vad nödvärnsrätten medger ska ändå vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Bestämmelsen kallas nödvärnsexcess. Den säger inte att handlingen var tillåten – den säger att den kan ursäktas.

Två typfall pekas ut: det fanns inte tid för eftertanke, eller den angripne var så rädd eller panikslagen att han inte förmådde kontrollera sitt handlande.

Tiden fanns här. Förloppet var inte så snabbt att eftertanke saknades. Det var rädslan som avgjorde – och den hade byggts upp långt innan grannen kom med traktorn.

Det som hände dagen innan

Dagen före hade grannen slagit ner mannen på vägen utanför huset. Grannen gick hem, kom tillbaka och angrep honom med kniv. Han kom undan bara för att en annan granne hann skrika en varning. Polis tillkallades – och åkte därifrån utan att ta med sig grannen.

Familjen beslutade samma kväll att de måste flytta. Mannen ringde runt till ett stort antal personer för att varna. Han sov inte den natten. Dagen därpå följde han och hustrun barnen både till och från skolbussen.

Högsta domstolen vägde in allt detta, och mer: att mannen var drygt fyrtio år och ostraffad och i målet beskrivits som en fridens man, att grannen hade ett dokumenterat förflutet av hot och våld mot flera personer, att familjen i sju år lyckats hålla fred, att polisen som kom till platsen fann mannen chockad och knappt kontaktbar, och att en psykolog bedömt stressnivån som mycket hög.

Domstolen: Det står således klart att han varit mycket rädd och uppjagad redan innan grannen dök upp vid hans hus den aktuella dagen.

Han befann sig i ett psykiskt tillstånd där det inte kunde begäras av honom att han begränsade våldet till det tillåtna. Åtalet ogillades. Skadeståndstalan föll med det, eftersom den byggde enbart på att en brottslig gärning begåtts.

En röst skilde

Referenten var skiljaktig och ville fälla. Hans argument: ju mer någon överskrider gränsen, desto mindre förmildrande blir nödvärnssituationen. Mannen hann röra sig fram och tillbaka, gå in i huset och ringa polisen, och måste ha förstått att grannen som raglade och blödde inte längre var lika farlig. Av skadorna drog han slutsatsen att det rört sig om minst tjugotvå slag mot huvudet, varav elva mot ett handflatestort område, och att slagen blivit hårdare mot slutet.

Han hade dömt för grov misshandel – men till villkorlig dom, inte fängelse. Att en gärning begåtts i en nödvärnssituation är nämligen en förmildrande omständighet även när den inte friar, och tillåter då ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

Bevisbördan ligger inte hos dig

En sista sak, och praktiskt den viktigaste. När någon invänder att han handlat i nödvärn är det åklagaren som ska bevisa att så inte var fallet. Kravet är att åklagaren lägger fram så mycket bevisning att invändningen framstår som obefogad.

Det gäller inte bara frågan om nödvärnsrätt över huvud taget, utan också de närmare uppgifter den tilltalade lämnar om hur angreppet såg ut. I det här målet fanns inga vittnen, och målsäganden mindes ingenting. Mannens berättelse lades till grund för domen – men inte automatiskt. Den var konkret, den stämde med hans egna uppgifter vid en videofilmad rekonstruktion, och den stöddes av fynd på platsen: kniven hittades på uppfarten, och en polis noterade en avvärjningsskada på hans hand. En invändning som är osannolik eller motsägs av annan bevisning behöver ingen domstol godta bara för att vittnen saknas.

Informationen är generell och utgör inte juridisk rådgivning för din specifika situation. Innehållet är granskat av jurist.