Så ska polisen förhöra enligt sin egen handbok

Handboken – och vad som gäller i dag

Polismyndighetens handbok för förhör var bindande för alla förhör tills den i våras nedgraderades till rekommendation, och sedan i somras kräver rättegångsbalken mer av inspelningen än handboken gör. När vi skriver att förhörsledaren "ska" göra något är det handbokens metod. Det som är lag säger vi särskilt.

Modellen kallas PEACE och har fem faser, med handbokens namn: planering och förberedelse, engagera och förklara, berättelse och klarläggande, avslutning, utvärdering. Handboken säger uttryckligen att ett förhör enligt modellen "syftar inte till att söka ett erkännande eller bekräftelse på en hypotes" utan till att söka information, och att modellen bygger på forskning om bland annat falska erkännanden. Det är bra att veta. Men det är också bra att veta hur den informationen ska samlas in, för det är där du sitter. Vi har läst handboken med den hördes frågor. Nio saker är värda att känna till.

1. Allt är förhör – även "ett snabbt snack"

Handboken definierar förhör brett: all inhämtning av information från en person om hens "iakttagelser, känslor, inställningar och uppfattningar" är ett förhör, om syftet är att utreda brott. Frågan "hur kände du för honom" är alltså inte småprat – den utreder uppsåt eller motiv. Det gäller alltså inte bara det inbokade mötet i förhörsrummet utan också samtalet på platsen, i polisbilen eller i receptionen. Handboken kräver att modellen används även i yttre tjänst, anpassad efter omständigheterna, och att förhör hålls "så tidigt i brottsutredningen som omständigheterna tillåter" – helst direkt på plats med alla som kan ha något att berätta. Handbokens egna exempel är brottsplatsen, polisens kontaktcenter och receptionen; samtalet i polisbilen är vårt, men definitionen täcker det. Det är alltså inte ett missförstånd när det du sa på platsen dyker upp i utredningen. Enligt handboken var det ett förhör.

2. Förhöret är planerat innan du kommer

Planeringsfasen har en lista över vad förhörsledaren ska göra i förväg när det är möjligt: läsa in utredningsmaterialet, analysera rättsläget, formulera en gärningsbeskrivning inför ett misstankeförhör, planera hur förhöret ska läggas upp för att ge så mycket fri berättelse som möjligt, planera "vilka alternativa hypoteser som ska utforskas" och "hur och när bevisning ska presenteras". Det betyder att frågorna sällan är improviserade. Den fråga som verkar ligga vid sidan av saken kan finnas med för att den prövar en hypotes. Även kallelsen är planerad: den ska enligt handboken utformas så att den "så långt möjligt undviker att skapa oro eller påverka personens minnen". Vår slutsats: att kallelsen säger nästan ingenting är inte ett tecken på att saken är liten.

Innan själva förhöret börjar ska förhörsledaren sedan göra några saker som du kan kontrollera: förklara "sin egen objektiva roll", förklara förhörets syfte och upplägg, tala om hur förhöret dokumenteras och – om det ska skrivas ett referat – att du kommer att få granska det. Inför ett förhör med misstänkt ska gärningsbeskrivningen alltså redan finnas, en konkret beskrivning av vad du misstänks för. Får du inte den, fråga.

Planen fortsätter efter förhöret. I utvärderingsfasen ska förhörsledaren och förundersökningsledaren direkt ta ställning till om det som kommit fram "föranleder någon åtgärd som bör genomföras omgående" – handbokens exempel är att teknisk bevisning säkras eller att "en annan person på platsen ska förhöras". Personen du nämner kan alltså höras innan du hunnit hem.

3. Fri berättelse först – för att den kan vara mer tillförlitlig

Kärnan i modellen är att förhörsledaren ska få "så mycket information som möjligt med så få frågor som möjligt". Ordningen är fast: först ber förhörsledaren dig berätta fritt, utan avbrott. Sedan "berätta mer om" de delar som intresserar utredningen. Sedan öppna följdfrågor, sedan slutna. Frågor om sådant du inte själv nämnt kommer sist. Handboken förklarar varför i en fotnot: det som sägs i fri berättelse är enligt forskningen oftare tillförlitligt än svar på direkta frågor, och att en uppgift kommit fram i fri berättelse "kan få betydelse för uppgifternas bevisvärde".

Det är värt att läsa två gånger. Uppmaningen "berätta med egna ord" är inte artighet. Den är en metod för att få uppgifter som bedöms som mer tillförlitliga – och det gäller åt båda hållen. Det du berättar fritt kan användas för dig, men också mot dig, och att uppgiften kom spontant kan då tala för att den stämmer. Någon regel om att fri berättelse automatiskt får högre bevisvärde finns inte; domstolen värderar bevisningen fritt. Men det är så förhörsledaren är lärd att se på den. Handboken instruerar dessutom förhörsledaren att ge dig kontrollen: berätta i din egen takt, i den ordning du minns, du kommer "så långt möjligt" inte att avbrytas, det är tillåtet att vara tyst och tänka. Förhörsledaren ska lyssna aktivt och "undvika att förmedla värderingar av den information som ges". Den vänliga tystnaden är också en del av modellen. Ett moment till kan komma: för att hjälpa minnet får förhörsledaren ge dig papper och penna och be dig rita händelsen medan du berättar. Teckningen blir en del av utredningen.

4. Bevisen visas efter din berättelse – med flit

Det här är avsnittet den som är misstänkt bör känna till. Vid förhör med misstänkt ska förhörsledaren "hantera bevis och annan utredningsinformation strategiskt avseende när och hur de presenteras". Innan något bevis läggs fram ska förhörsledaren så långt som möjligt först få en uttömmande berättelse och utreda vilka alternativa förklaringar till beviset som kan styrkas eller uteslutas genom den. Och förhöret ska läggas upp så att det "i efterhand är möjligt att utvärdera vilken information den misstänkte lämnat före respektive efter" att hen fått veta om beviset. Förhörsledaren ska också överväga om det du säger motiverar fler utredningsåtgärder innan beviset visas.

Med andra ord: när du får frågan "var var du den kvällen" utan att någon nämner kamera, telefon eller vittne, behöver det inte betyda att polisen saknar dem. Modellen är att först få din berättelse så fullständig som möjligt och sedan jämföra den med det utredningen har. Handboken beskriver det öppet som en strategi. Den som går in i förhöret med bilden av ett samtal där man reder ut saker tillsammans bör veta att förhörsledaren har ett annat upplägg. Det finns en andra sida av samma regel. Handboken kräver att polisen "aktivt måste arbeta med att identifiera alternativa hypoteser och utreda om de kan bekräftas eller uteslutas", och att alternativa förklaringar till bevisen ska prövas genom din utsaga. En konkret förklaring som går att kontrollera kan alltså ge polisen anledning att kontrollera den – objektivitetsprincipen kräver att även det som talar för dig utreds och beaktas – medan tystnad ger dem ingenting att pröva. Vad som faktiskt kontrolleras beror på vad uppgiften är värd för utredningen. Hur den avvägningen ska göras – mot rätten att inte yttra sig – är försvararens fråga, och den ska ställas före förhöret, inte i det. Och det du säger stannar inte i rummet: handboken nämner uttryckligen att målsägande och vittnen kan få "bemöta uppgifter som den misstänkte lämnat i förhör". Åt andra hållet ska förhörsledaren vara återhållsam med att avslöja utredningsinformation för målsägande och vittnen, för att inte påverka deras minne inför rättegången.

5. Ledande frågor ska undvikas – men handboken tillåter dem som ett senare steg

Ledande frågor "ska så långt som möjligt undvikas", skriver handboken, och förklarar i en fotnot att sådana frågor kan få den hörde att svara i en viss riktning och "även leda till att förhörspersonens egna minnen av händelsen förändras". Men om du efter fri berättelse och öppna frågor fortfarande inte nämnt något som utredningen vill ha svar på, får förhörsledaren ställa en ledande fråga för att "introducera ämnet". Handbokens eget exempel: först "Såg du något fordon på gatan?", sedan om det behövs "Såg du en skåpbil utanför butiken?", och om du då säger att du minns en skåpbil ska det följas upp med "berätta allt du minns om skåpbilen".

Handboken säger alltså själv att frågan kan förändra minnet, och tillåter den ändå som sista steg. För den som sitter i förhöret betyder det att en plötsligt specifik fråga sent i förhöret – en skåpbil, ett klockslag, ett namn – är ett ämne utredningen anser viktigt och som du inte själv tagit upp. Handbokens andra instruktion till dig, "gissa inte", gäller även här.

6. Polisen ska inte avgöra om du ljuger på ditt kroppsspråk

En mening i handboken är ovanligt tydlig: "Förhörspersonens icke-verbala beteende ska inte utgöra någon grund för bedömning av om förhörspersonen talar sanning eller medvetet vilseleder om något under förhöret." Motsägelser mellan det du säger och annan utredningsinformation ska klarläggas "problemlösande och objektivt", och handboken påminner förhörsledaren om att en motsägelse kan bero på att du minns fel, inte bara på att du ljuger. Att du svettas, tittar bort eller tvekar ska alltså inte användas för att avgöra om du talar sanning. Förhörsledaren ska däremot uppmärksamma hur du mår och om du behöver något – det är en annan sak. Det är lugnande för den som är nervös. Det betyder också att det som bedöms är orden – vilket för oss tillbaka till punkt 3.

7. Förhöret filmas som huvudregel – och inspelningen kan bli bevis i rätten

Handbokens regel var att alla förhör ska spelas in med ljud, i yttre och inre tjänst, och att ljud och bild ska användas framför allt vid brott i nära relation, sexualbrott, hedersrelaterade brott, grova brott, alla förhör med barn under 15 år och när det finns risk att den hörde inte vill eller vågar medverka i rättegången. Här har lagen gått längre än handboken, och det är lagen som gäller. Sedan den 1 juli 2026 säger rättegångsbalken att förhör ska dokumenteras med ljud och bild om inte tekniska skäl eller andra särskilda omständigheter talar emot det; bara ljud är undantaget, inte huvudregeln. Samtidigt vändes regeln om vad inspelningen får användas till: ett ljud- och bildinspelat polisförhör får åberopas som bevis i rättegången "om det inte är olämpligt" – tidigare krävdes att det var lämpligt. Det du säger framför kameran i förhörsrummet kan alltså i betydligt större utsträckning än när handboken skrevs bli själva bevisningen i rätten – inte ett referat av den. En detalj till ur handboken: ett inspelat förhör som bedöms sakna betydelse för utredningen behöver inte skrivas ut – det beslutar förundersökningsledaren, och beslutet ska antecknas i protokollet. Inspelningen finns ändå kvar; den lagras i utredningssystemet och ska enligt rättegångsbalken bevaras tills utredningen lagts ned eller målet avgjorts, och försvararen kan begära att få ta del av den inom ramen för insynsrätten.

Men referatet spelar fortfarande sin roll under utredningen, och det är referatet du får granska. Enligt handboken är ett sammanfattande referat ofta den lämpligaste formen av uppteckning. Referatet ska skrivas i tredje person, fokusera på brottets rekvisit och när det har betydelse skilja på vad som sagts fritt och vad som svarats på frågor. Obesvarade frågor och "minns inte" bör antecknas. Referatet föregås ofta av en muntlig sammanfattning: förhörsledaren bör avsluta med att återge "den, för brottsutredningen relevanta" information hen uppfattat. Det är förhörsledarens urval, gjort med rekvisiten i sikte, och det är referatet i förväg. Läs därför referatet lika mycket efter vad som saknas som efter vad som står – det du sa som inte passade in i gärningsbeskrivningen kan vara borta. Förhörsledaren ska uppmana dig att säga till om något är missförstått eller saknas, fråga om du har invändningar och anteckna svaret. Efter granskningen får inget ändras. Det är den regeln som gör granskningen till förhörets viktigaste minut – vi har skrivit om den i genomgången av advokaternas råd.

Tre detaljer till. Om förhöret i stället skrivs ut ordagrant i dialogform finns inget krav på att du får granska det. Sedan i juli får uppteckningen och granskningen skjutas upp till efter förhöret så snart förhöret spelats in – inte bara, som handboken beskriver, när det är omfattande eller komplicerat; då rings du upp eller kallas in för att läsa. Och handboken motiverar sin försiktighet med en varning som är värd att citera: ett hastigt referat som inte kontrollerats mot inspelningen "kan innehålla felaktigheter som vid uppläsning för förhörspersonen leder till att han eller hon ändrar sitt ursprungliga minne av vad som hänt". Polisen vet alltså att ett felaktigt referat kan skriva om ditt minne. Läs det därför som det kommer att läsas i rätten: som din berättelse.

8. Din egen inspelning

Får du spela in själv? Handboken säger att det ska bedömas i varje enskilt fall och att förhörsledaren "bör ha utrymme att neka" om det finns godtagbara skäl: risk att utredningen försvåras, ordningsproblem, förundersökningssekretess eller risk att uppgifter om enskilda sprids. Den hänvisar till ett JO-beslut från 2022, och det beslutet säger något mer. En misstänkt ville filma sitt förhör med mobilen; polisen tog telefonen och sökte igenom hans jacka. JO kritiserade polisen: bestämmelsen som låter polisen ta hand om en telefon vid förhör kräver att utredningen annars riskerar att försvåras, och kan inte användas "för att upprätthålla ordningen vid ett förhör eller för att de polisanställda upplever det som obehagligt att en inspelning görs". Polismyndigheten skrev själv i ärendet att det inte finns något rättsligt hinder mot att spela in ett samtal man själv deltar i. Frågan om egen inspelning som regel lämnade JO öppen. Den som vill spela in bör säga det, låta försvararen ta diskussionen och inte förvänta sig ett ja. Tas telefonen om hand måste åtgärden ha rättsligt stöd, och att polisen vill stoppa en inspelning räcker inte enligt JO.

9. Berusad? Det beror på vem du är

En liten regel med stor praktisk betydelse: ett vittne eller en målsägande som druckit ska förhöras ändå, om personen inte är kraftigt berusad. En misstänkt som är påverkad av alkohol eller narkotika ska däremot inte förhöras om berusningen innebär risk att hen inte förstår underrättelsen om misstanken eller informationen om sina rättigheter. Handboken anger inget skäl, men det ligger nära till hands: den informationen – vad du misstänks för, att du inte behöver yttra dig, att du har rätt till försvarare – är det som ger förhöret dess värde. Har du förhörts som misstänkt i ett tillstånd där du inte förstod det, är det något försvararen ska veta.

Sedan i våras: en handbok som "ska läsas som rekommendationer"

På försättsbladet till den version Polismyndigheten nu publicerar står att handboken enligt myndighetens arbetsordning sedan mars 2026 inte längre är styrande utan endast stödjande, och att eventuella regler i handboken därför "ska läsas som rekommendationer". Det som handboken själv kallade bindande regler – i de grå rutorna och i texten som förklarar dem: inspelning av alla förhör, fri berättelse före frågor, bevisen sist – är alltså sedan i våras rekommendationer. Vad det betyder i praktiken vet vi inte än; själva beslutet har vi inte sett. Det som inte ändras är lagen som handboken bygger på: rätten att få veta misstanken och att inte yttra sig, rätten att granska uppteckningen och förbudet mot att ändra den efteråt, och kravet att polisen ska söka och beakta det som talar för dig såväl som det som talar emot. De reglerna står i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen, inte i handboken – och där har reglerna om inspelning sedan den 1 juli 2026 gått om handboken.

Vad handboken inte säger

Handboken är skriven för förhörsledaren, inte som en rättighetsguide för den som hörs, och det märks i vad som saknas. Rätten att inte yttra sig nämns bara som en hänvisning till den information förhörsledaren är skyldig att ge. Att den misstänkte enligt rättegångsbalken har rätt att ha sin försvarare närvarande vid förhöret står inte alls – det är en lagregel, inte en metodfråga. Sådant som du kan be om men inte själv bestämmer över – en paus för att tala enskilt med försvararen, att förhöret skrivs ut i dialogform – står inte heller. Det är inte konstigt; det är inte den bokens uppgift. Det är därför vi har skrivit sju saker du aldrig ska göra i ett polisförhör och vad du som vittne måste svara på.

Vad man kan ta med sig

• Allt samtal i utredningssyfte är förhör enligt handboken – även på platsen och i bilen. Förhöret är planerat i förväg, och det du säger kan utlösa åtgärder samma dag.
• Uppgifter i fri berättelse bedöms som mer tillförlitliga. Det gäller det som talar för dig och det som talar emot.
• Vid förhör med misstänkt visas bevisen efter din berättelse, och förhöret läggs upp så att före och efter kan jämföras.
• Ditt kroppsspråk ska inte användas för att bedöma om du talar sanning. Ledande frågor ska undvikas, men får ställas som ett senare steg.
• Sedan 1 juli 2026 filmas förhör som huvudregel och inspelningen kan bli bevis i rätten. Referatet är ändå det du får granska. Granska det – även efter vad som saknas – invänd, och vet att det inte får ändras efteråt. Handboken varnar själv för att ett felaktigt referat kan ändra ditt minne.

Informationen är generell och utgör inte juridisk rådgivning för din specifika situation. Innehållet är granskat av jurist.