Anhållen eller häktad – klockan, restriktionerna och livet utanför

Läs videons text

Blir du gripen börjar två klockor gå.

Den första tillhör staten. Häktningsförhandlingen ska hållas senast fyra dygn efter gripandet.

Fyra dygn. Sedan står du framför en domare.

Åklagarens egen frist är kortare. Framställningen ska vara inne senast klockan tolv tredje dagen efter anhållandet.

Den klockan känner de flesta till.

Den andra klockan tillhör hyresvärden. Den bryr sig inte om var du befinner dig.

Dröjer bostadshyran mer än en vecka efter förfallodagen kan hyresrätten förverkas.

En vecka.

Du kan alltså förlora lägenheten innan åtal ens har väckts.

Efter en delgiven underrättelse finns normalt tre veckor kvar att betala och få tillbaka den. Men fristen förutsätter att någon betalar i tid, och den som sitter häktad kan sällan ordna det själv.

En sak räddar oftare hemmet än något annat: hyresvärden ska meddela socialnämnden. Och nämnden kan ta över betalningen.

Processens frister ska hållas av åklagaren och domstolen. Hyresfristen ska hållas av dig.

Och det är just det du är förhindrad att göra.

Bör samhället mildra följderna utanför för den som är frihetsberövad men ännu inte dömd? Genom att pausa räkningarna, till exempel.

Den som grips ställs inför två klockor samtidigt. Den ena är rättegångsbalkens, och den går i timmar och dygn. Den andra tillhör hyresvärden, arbetsgivaren och Kronofogden, och den går vidare som om ingenting hänt. Den här artikeln handlar om båda.

Gripen, anhållen, häktad – tre olika saker

Ett gripande beslutas av en polisman på plats, och förutsätter att det finns skäl att anhålla. Efter gripandet ska förhör hållas, och polisen ska skyndsamt anmäla saken till åklagare. Det finns jouråklagare dygnet runt, men det kan gå flera timmar mellan gripandet och beslutet.

Ett anhållande beslutas av åklagaren. Det är nu klockan som avgör allt börjar gå.

Häktning beslutas av domstol, efter en förhandling. Domstolen får häkta den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott med fängelse i ett år eller mer, om det finns risk för att han eller hon avviker, försvårar utredningen eller fortsätter begå brott – flyktfara, kollusionsfara och recidivfara. Skälen måste dessutom uppväga intrånget.

Så räknas de fyra dygnen – och varför folk räknar fel

Två frister löper parallellt, och de utgår från olika händelser.

Häktningsframställningen ska göras utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Görs den inte i tid ska anhållandet omedelbart hävas.

Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter att den misstänkte greps, eller efter att anhållningsbeslutet verkställdes.

Skillnaden mellan de två utgångspunkterna kan bli ett helt dygn. Grips någon sent på söndagskvällen men anhålls först efter midnatt, räknas åklagarens frist från måndagen.

Arrest och häkte är inte samma sak

De första timmarna tillbringas normalt i polisarrest, inte i häkte. Det är två skilda miljöer. Arrestcellen är avskalad – enligt försvarare som beskrivit skillnaden typiskt madrass på golvet, ingen TV och en kort utevistelse. Häktescellen är mer inrättad för att bo i. Förhållandena varierar mellan orter, och på häktet påverkas de dessutom av vilka restriktioner som gäller. Poängen är enkel: den som väntar på besked om anhållande sitter inte där han eller hon kommer att sitta om häktningen blir av.

Namnet på advokaten måste finnas i förväg

Har du rätt till offentlig försvarare kan du begära en viss advokat. Det är domstolen som förordnar, men önskemålet ska normalt följas om det inte finns särskilda skäl mot det.

Det uppenbara problemet är att du varken har telefon eller kan söka. Men det finns ett skäl som väger tyngre, och som brukar överraska: advokaten kan inte göra något förrän ditt önskemål har förts vidare. Ingen kan utse sig själv till din försvarare.

Därför fungerar det inte som på film. En advokat kan inte gå in på en polisstation och kräva att få veta vem som sitter där. Det är den vanligaste frågan anhöriga ställer när de ringer, och svaret är oftast nej – advokaten kommer alltid in till sin klient, men bara till sin klient.

Tanken att man bör ha ett namn i beredskap gäller bredare än brottmålen. Vid frihetsberövanden utanför brottmålsprocessen – förvar hos Migrationsverket, omhändertagande enligt LVU – är det inte offentlig försvarare utan offentligt biträde som förordnas, enligt egna regler. Men principen är densamma: den som är frihetsberövad får inte nekas kontakt med sitt ombud, och ombudet kan inte träda in av sig självt.

Slutsatsen tre av varandra oberoende försvarare landar i är densamma: ha ett namn färdigt innan något händer. Har du inget önskemål förordnas någon annan. En användbar formulering till polisen är helt enkelt att säga att du vill ha advokat N.N. på byrå X.

Att byta försvarare senare går, men kräver särskilda skäl – i praktiken samarbetsproblem eller att förtroendet är borta. Begäran ställs till den domstol som förordnat.

Häktningsförhandlingen

Åklagaren måste konkretisera sin grund. Det räcker inte att påstå recidivfara; risken ska beskrivas så att den misstänkte kan försvara sig mot påståendet. Åklagaren ska också redovisa vad som återstår av utredningen och inom vilken tid åtal kan väckas.

Vid flyktfara ska personliga förhållanden vägas in – arbete, bostad, familjeanknytning – inte bara hur strängt straffet kan bli. Det är sådant anhöriga faktiskt kan bidra med inför förhandlingen.

Ett alternativ som används mer sällan än det skulle kunna är reseförbud med anmälningsskyldighet i stället för häkte. Frågan drivs inom advokatkåren som något försvarare borde yrka på oftare.

För anhöriga är offentligheten värd att förstå. Huvudregeln är att en förhandling i domstol är offentlig. Beslutar rätten om stängda dörrar gäller det den del av förhandlingen som rör de sekretessbelagda uppgifterna – inte med automatik allt. Och avkunnandet av beslutet ska ske offentligt, om beslutet inte innehåller uppgifter som omfattas av ett sekretessbeslut.

I praktiken innebär det att man ofta kan vara med i början och när beslutet meddelas, även i mål där utredningen kräver stängda dörrar under själva genomgången. Fråga i receptionen vad som gäller för just den förhandlingen.

Ett häktningsbeslut kan överklagas till hovrätten, och för det finns ingen tidsfrist.

Obligatorisk häktning

Vid de allvarligaste brotten är utgångspunkten den omvända: häktning ska ske om det inte är uppenbart att skäl saknas. Det gäller när minimistraffet är fängelse i ett år och sex månader, vid försök, förberedelse eller stämpling till brott med minimistraff fyra år, och vid grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning och hedersförtryck.

Tröskeln har sänkts. Äldre framställningar anger två år; den uppgiften är inaktuell.

Restriktioner – vad de faktiskt innebär

Restriktioner får beslutas endast vid kollusionsfara, alltså risk för att bevis undanröjs eller utredningen försvåras, och bara om skälen uppväger intrånget. Rätten prövar frågan på åklagarens begäran i samband med häktningsbeslutet.

Restriktioner är inte ett färdigt paket utan enskilda inskränkningar som prövas var för sig. De kan avse att man inte får vistas med andra intagna, att besök nekas eller övervakas, att elektronisk kommunikation inte tillåts, att försändelser granskas och att tillgången till tidningar, radio och TV begränsas. Vilka som gäller varierar från fall till fall.

Ligger de flesta på samtidigt blir kontakten med omvärlden i praktiken begränsad till polis, häktespersonal och försvararen. Brev granskas då, och ärendet får inte skrivas om – varken in eller ut. Att restriktioner är vanliga vid häktning är väl känt, men andelen varierar mellan år och mellan häkten.

En sak som anhöriga ofta missar: det är åklagaren som beslutar om lättnader och undantag. Inte polisen, och inte personalen på häktet.

Konsekvensen för den misstänkte är också processuell. Den som sitter med restriktioner kan inte själv granska bevisningen. Hela den uppgiften ligger på försvararen.

Hur länge det kan pågå

Domstolen sätter en tid inom vilken åtal ska väckas, och den får inte vara längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Väcks inte åtal inom två veckor ska en ny förhandling hållas med högst två veckors mellanrum, så länge häktningen består.

Sedan 2021 finns en yttre gräns. En misstänkt får vara häktad i högst nio månader i sträck innan åtal väcks. För den som var under 18 år när häktningen verkställdes är tiden tre månader. Rätten kan tillåta att tiden överskrids, men bara vid synnerliga skäl. Att häkta någon under 18 kräver dessutom synnerliga skäl redan från början.

I praktiken är det ofta samma sak som förlänger tiden om och om igen: tömning och analys av telefoner, DNA och andra undersökningar där kön är lång. Det kan gå flera veckor mellan förhören, och under den tiden händer ingenting synligt för den som sitter inne.

Klockan som ingen stannar

Det här är den del som sällan står i lagkommentarerna, och som gör mest skada.

Räkningarna pausas inte. Hyran och räkningarna skickas som vanligt, oavsett om mottagaren sitter häktad. Kriminalvården betalar dem inte.

Bostaden kan gå snabbt. Dröjer betalningen av bostadshyran mer än en vecka efter förfallodagen kan hyresrätten förverkas och hyresvärden säga upp avtalet i förtid. Hyresgästen får då normalt tre veckor på sig att betala och få tillbaka hyresrätten, räknat från det att en särskild underrättelse delgetts – och hyresvärden ska samtidigt meddela socialnämnden om uppsägningen och skälet till den. Socialnämnden kan gå in och ta över betalningsansvaret.

Fristerna är alltså inte långa. Den som häktas kring en förfallodag kan hamna i förverkandeläge medan åtal ännu inte väckts.

Underrättelsen kan mycket väl nå fram – man kan delges också i häkte. Svårigheten ligger i det som ska göras därefter. Treveckorsfristen förutsätter att någon betalar, och den som är frihetsberövad kan sällan sköta en bankaffär, nå hyresvärden eller be någon annan om hjälp – särskilt inte med restriktioner. Det är därför underrättelsen till socialnämnden har betydelse: den når någon som faktiskt kan agera.

Anställningen upphör däremot inte automatiskt. Brott som begåtts på fritiden kräver tungt vägande skäl för uppsägning, och strafftidens längd är en faktor.

Någon närstående kan underrättas – men bara på den frihetsberövades initiativ. Den som gripits, anhållits eller häktats har rätt att så snart som möjligt få en nära anhörig eller någon annan särskilt närstående underrättad om frihetsberövandet. Undersökningsledaren får skjuta upp underrättelsen om utredningen annars väsentligen skulle försvåras, och den lämnas då så snart skälen bortfallit. Motsätter sig den frihetsberövade själv att någon underrättas krävs synnerliga skäl för att ändå göra det.

Vad som däremot inte sker är att barnen underrättas eller får stöd bara för att en förälder frihetsberövas. Stöd finns hos organisationen Bufff, som har verksamhet på ett tiotal orter.

Det som beskrivs av dem som arbetar i häktesmiljön är en kedja: bostaden sägs upp, Kronofogden utmäter när avbetalningar uteblir, kunderna i den egna firman tröttnar, arbetsgivaren tar in någon annan, en planerad kontraktsvård hinner inte bli av. Och någon behöver ta hand om djuren.

Anhöriga – vad ni kan och inte kan göra

Kriminalvården får inte ens bekräfta att personen finns hos dem. Att ni inte får besked betyder alltså inte att något är fel.

Det ni kan göra är att skriva. Ett brev kan skickas även om ni inte vet var personen sitter – det levereras om han eller hon finns hos Kriminalvården. Ni får däremot aldrig veta om det kom fram; ingen förteckning förs över utdelad post. Enda bekräftelsen är ett svar.

Ni kan inte initiera kontakten. Det är alltid den häktade som måste ansöka om besöks- och telefontillstånd. De första veckorna blir det i praktiken varken besök eller samtal. Blir det besök kontrolleras besökaren i belastnings- och misstankeregister, legitimation krävs från 15 år, och besöket ska bokas i förväg.

Varför advokaten säger nej till småsaker. Anhöriga ber ofta om något som verkar självklart. Betala en räkning. Flytta bilen från en dyr parkering. Hämta något i lägenheten. Skicka ett meddelande. Att advokaten då säger nej uppfattas lätt som fyrkantighet, eller som ovilja att hjälpa till.

Förklaringen är att risken ligger hos henne, inte hos dig. Advokatsamfundets vägledning för uppdrag med frihetsberövad klient bygger på verkliga disciplinärenden av precis det slaget: koderna till klientens bankdosa som lämnas till en anhörig, en generalfullmakt som utfärdas, en bil som flyttas, ett lösenord som förs vidare. Tröskeln är låg – det räcker att åtgärden med ett lågt mått av sannolikhet kan antas försvåra utredningen.

Påföljderna beslutas av samfundets disciplinnämnd och löper från ett uttalande och en erinran till varning, som kan förenas med en straffavgift på mellan tiotusen och tvåhundrafemtiotusen kronor. I de allvarligaste fallen – uppsåtlig orätt, eller synnerligen försvårande omständigheter – är påföljden uteslutning ur samfundet, och därmed slutet på yrket. Det är därför marginalen hålls bred även i det som ser ut som en bagatell.

Så be gärna. Men räkna med att svaret kan bli att advokaten först måste stämma av med åklagaren, och att en del ändå inte går. Att hyran betalas från klientens eget konto är normalt oproblematiskt.

Sådant man kan begära

• Tolk, även om svenskan räcker till vardags. Ett missförstånd i ett tidigt förhör följer med genom hela utredningen.
• Samsittning, alltså att få vistas med en annan intagen. Hindrar en restriktion gemensam vistelse krävs att åklagaren medger en lättnad.
• Specialkost av hälso- eller religionsskäl, och kontakt med präst, imam eller annan trosföreträdare.
• Överklagande av häktningsbeslutet till hovrätten – utan tidsfrist.
• Ersättning från Justitiekanslern. Den som varit frihetsberövad kan ha rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen, bland annat om förundersökningen läggs ned eller det blir en frikännande dom. Lagen har närmare förutsättningar och undantag, så ansökan bör förberedas med försvararen.

Att tala eller tiga

Rätten att tiga gäller under hela förundersökningen, och standardrådet från försvararhåll är att inte medverka i förhör utan försvarare. Skälet är konkret: uppgifterna styr vilka utredningsåtgärder som vidtas och kan bli avgörande för åtalsfrågan.

Men rådet är inte lika entydigt inom kåren som det ibland framställs. Erfarna försvarare har offentligt påpekat att tystnad blivit närmast en utgångspunkt för många misstänkta, och att en del därigenom skadar sin egen sak. Bedömningen hör till det enskilda fallet, och den ska göras tillsammans med försvararen – inte i förväg och inte som en princip.

Två saker är däremot lätta att missa. Du behöver inte godkänna förhörsprotokollet när polisen läser upp sina anteckningar. Och frågorna i slutet om inkomst, skulder och familjeförhållanden är inte formaliteter – de antecknas de också.

Behöver du hjälp?

Har du eller någon nära dig gripits eller anhållits? Då är det försvararvalet som avgör mest, och det avgörs tidigt. Kontakta en advokat →

Informationen är generell och utgör inte juridisk rådgivning för din specifika situation. Innehållet är granskat av jurist.