Målsägandebiträde i tingsrätt och hovrätt

Begär ett målsägandebiträde som tillvaratar dina intressen. Begär advokat Robert Klackenborn.

Som ombud i brottmål finns det ett antal saker man måste försona sig med. Ibland handlar det om att man ”förlorar” mål (även fast det självklart är klienten, och inte advokaten, som förlorar). Ibland får man inte betalt för allt arbete som man har lagt ned; detta är ett inlägg för sig själv. Men ibland, och detta är det jag tänker ägna detta inlägg åt, så blir man ofrivilligt skild från sin klient.

Ett målsägandebiträde utses i många fall tidigt i polisutredningen för den som har blivit utsatt för ett brott. Målsägandebiträdet är brottsoffrets ”försvarare” och ska ge stöd under hela processen.

Genom en relativt ny lagändring så följer dock målsägandebiträdet inte med brottsoffret genom hela processen, utan skiljs från uppdraget efter tingsrättens dom. Brottmål prövas i tingsrätt, sedan ofta i hovrätt och mycket sällan även i Högsta Domstolen.

Anledningen till att processen fortsätter efter tingsrättens dom är antingen på grund av att brottsoffret, åklagaren eller förövaren är missnöjd med tingsrättens bedömning.

Överklagar målsägandebiträdet tingsrättens dom sker följande. Antingen så överklagar åklagaren också och då får brottsoffret ibland, men oftast inte, målsägandebiträde i hovrätten. Utses målsägandebiträdet inte för hovrättsprocessen får brottsoffret då ”nöja” sig med att åklagaren hjälper till i fortsättningen. Om åklagaren inte överklagar så får brottsoffret alltsomoftast klara sig själv eller betala ur egen ficka för ett ombud.

Både målsägandebiträdet och brottsoffret hamnar i ett slags limbo under tiden mellan tingsrättens dom. Som målsägandebiträde ska man ge sin klient en bedömning över förutsättningarna att få till en ändrad dom, samtidigt som man måste meddela klienten att man sannolikt inte kommer kunna vara med under vägen framöver.

Min uppfattning är att många brottsoffer känner att det blir alldeles för omständigt att gå vidare efter tingsrättens dom om de inte är säkra på att de kan få hjälp av sitt målsägandebiträde därefter. På grund av detta blir det lite som att man både är och inte är målsägandebiträde i utrymmet mellan tingsrätten och hovrätten, lite som med den stackars rubricerade katten. Man är i viss mån ett stöd, men inte ett pålitligt och varaktigt sådant.

Om jag ärligt hade kunnat säga åt mina klienter att åklagaren kommer att göra sitt yttersta för att tillvarata deras intressen, så hade jag i större utsträckning givit rådet att överklaga. Men jag känner sällan så.

Det är inte så att jag upplever att åklagaren inte gör sitt jobb, utan jag tycker motsatsen. Åklagaren gör sitt jobb. Åklagaren företräder staten i frågan om att utkräva ansvar för brott. Men att hjälpa och stötta den enskilde är ett för litet och samtidigt för stort jobb för statens företrädare.