Karaktärsbevisning i sexualmål

Begär en advokat som kämpar för dig. Begär advokat Robert Klackenborn.

Jag har i tidigare inlägg, som heter ”marginalerna är små i sexualmål”, skrivit om våldtäktsmålet som nyligen överprövades av Hovrätten över Skåne och Blekinge. Den tilltalade blev fälld i tingsrätten och friad i hovrätten.

Ibland handlar skillnaden mellan domar i olika instanser om en annorlunda värdering av samma bevisning, men ibland framkommer även sådant som kastar annat ljus över tidigare bevisning.

Praktiskt taget all bevisning i brottmål handlar om vad som hände strax före, vid och strax efter tidpunkten för det påstådda brottet. Det finns dock en ytterligare typ av bevisning som syftar till att visa hur personer är rent generellt – så kallad karaktärsbevisning.

En vanlig typ av karaktärsbevisning är sådan som handlar om tidigare brottslighet. Den relevanta frågan i alla fall där en persons karaktär ska visas är alltså: när blir man vad man gör? Är en person som ljuger en lögnare? Är en person som har begått brott en brottsling? Om så: i vilken utsträckning och hur länge?

I målet som gav upphov till detta inlägg framkom det i hovrätten att målsäganden hade gjort ett antal andra anmälningar om våldtäkt; av hovrättsdomen framgår följande:

”det har i hovrätten framkommit att det finns åtta andra anmälningar om brott, de flesta av sexuell karaktär, mot målsäganden sedan 2018. Av dessa har en resulterat i en fällande dom avseende oaktsam våldtäkt. Det framstår rent allmänt som anmärkningsvärt att en person utsatts för så många brott från olika personer under en så kort tidsperiod. I kombination med antalet nedlagda anmälningar gör detta att målsägandens uppgifter måste bedömas med försiktighet.”

Jag är kluven när det gäller hovrättens bedömning av de tidigare anmälningarna. Å ena sidan så ”känns det” som att detta kan vara relevant. Å andra sidan så är det min generella uppfattning att rätten bör hålla sig borta från denna typ av värderingar – särskilt utan andra hållpunkter än att ”det framstår rent allmänt som anmärkningsvärt”. Vad är detta anmärkningsvärt mätt utifrån? Är det utifrån utsatthet för sexualbrott hos normalpopulationen eller även hos missbrukare och psykiskt sjuka? Under 2020 anmäldes 25 000 sexualbrott och 1646 personer dömdes, vilket motsvarar en fällandefrekvens om 6,5%. Statistiskt sett hade alltså målsäganden i det nämnda hovrättsmålet behövt anmäla ungefär dubbelt så många brott, som hon hade anmält, för att någon ska bli dömd.

Min poäng när det gäller detta är inte att jag tror på målsäganden, den är inte heller att jag misstror henne. Min poäng är att det är besvärande när rätten slänger ur sig bedömningar om vad som är anmärkningsvärt utan att jämföra det med någonting annat.