Hur avgör domstolen vad som är sanning?

Begär en advokat som tillvaratar dina intressen. Begär advokat Robert Klackenborn.

Jag kan ofta irritera mig på det slentrianmässiga viset vi bedömer sanningshalt i svenska domstolar.

I en av Högsta domstolens domar om kvantifiering av kriterier (NJA 2010 s. 671) för sanningsbedömning sägs följande.

”[Sanningshalten i en berättelse ska bedömas utifrån om den är] klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar.”

Jag har ett par synpunkter över den numera etablerade modellen för bedömning av sanningsenliga utsagor.

1. Klarhet borde rimligtvis definieras som motsatsen till vag. Om det är så, borde inte kravet på detaljrikedom avse samma sak? Blir det inte liksom lite konstigt att säga att en historia är rik på oklara detaljer? Det kanske går, men det verkar märkligt.

2. Det finns, såvitt jag vet i alla fall, föga vetenskapligt stöd för modellen ifråga. Under 2011 genomfördes experiment, som redovisas i Rebecca M. Willén a & Leif A. Strömwalls ”Offenders' lies and truths: an evaluation of the Supreme Court of Sweden's criteria for credibility assessment”. Rapporten ifråga visade egentligen bara att ”klarhet”, ironiskt nog utan en supertydligt definition, var det enda kriteriet som tydligt visade skillnaden mellan sanningsenliga och lögnaktiga utsagor. Dessutom så visade det sig att personer som har erfarenhet av att lämna vittnesmål typiskt sett fick högre poäng inom HD:s kriterier för sanningsenlighet.

Utifrån hur stor del av brottmål som avgörs utifrån muntliga utsagor, varesig målsägandens trovärdighet eller (praktiskt sett) den tilltalades otrovärdighet, så borde samarbetet mellan vetenskapen (tex språkforskare eller psykologer) och domstolar, ombud samt åklagare vara starkare. Min erfarenhet är dock trist nog att de flesta juristerna mest bryr sig om att förhålla sig till praxis, snarare än att vi seriöst överväger om praxis är korrekt.

Jag kan tycka att det är aningens ovärdigt en rättsstat att inte ha en starkare vetenskaplig grund bakom kriterier som ställs upp för att ge upprättelse eller ta ifrån frihet. Är detta vad vi förmår?