Det är trendigt med bolånebedrägeri

Begär en advokat som tillvaratar dina intressen. Begär advokat Robert Klackenborn.

På senare tid har det blivit synnerligern populärt med olika upplägg där personer lämnar falska uppgifter, tex i föregående års deklaration, för att få ta lån. Nyligen avhandlades en större härva där sju personer dömdes för en mängd bedrägerier som avsåg bolån.

Ska man dömas för bedrägeri måste man kryssa två straffrättsliga rutor. Du måste 1) ha lurat någon och 2) lureriet ska ha inneburit vinning för dig och skada för någon annan.

Svea Hovrätt (mål B 2674-21) dömde nyligen en person för ”grovt bedrägeri medelst falsk urkund”, detta eftersom falska uppgifter hade lämnats i en låneansökan. Den dömde hade samma lön som uppgavs i låneansökan, men utelämnade att hen hade fyra barn.

Det många försvarare, med blandade resultat, har hävdat är att banken har ju säkerhet i bostaden – så vad är skadan?! Men här menar tingsrätten i fallet ovan, som hovrätten hänvisar till, att det inte bara handlar om det latenta värdet i bostaden, utan även om förmågan att betala amorteringar och ränta.

Under slutet av september 2022 kom några liknande avgöranden där de tilltalade frikändes. Bland andra kan nämnas ett från Stockholms tingsrätt (B 19074-21). Den tilltalade hade 15 000 kr lägre lön per månad än det som uppgavs i lånehandlingarna och utelämnade att han hade två barn.

Skillnaden i resultaten ovan ligger i åklagarens bevisning.

I den frikännande domen utgick domstolen från bankernas lånevillkor, dvs om banken skulle ha lämnat lånet under samma villkor ifall de kände till de verkliga förhållandena (tex låntagarens riktiga lön och antal barn). Om lånet hade lämnats oavsett, vilket åklagaren måste bevisa att det inte hade, så faller åtalet. För att ta ett extremt exempel: jag tar ett lån på 100 000 kr och uppger då att jag har en lön om två miljoner kr per månad. Fast egentligen hade jag bara en fattig miljon per månad i lön. I detta fall har jag bara handlat märkligt men inte bedrägligt, eftersom jag självklart hade blivit beviljad lånet oavsett. I de allra flesta fall handlar det om mer finlir än så här, men åklagaren måste fortfarande göra markarbetet.

I Svea Hovrätt-fallet ovan åberopades förhör med en bankanställd, som säger att: ”bolånet inte hade beviljats om de korrekta omständigheterna hade redovisats. Den omständigheten att den dömde hade vissa andra inkomster hade 'nog' (min citationsmärkning, återkommer till den nedan) inte lett till en annan bedömning”.

Jag har två problem med ovan

1) att åklagare, utifrån den uppsjö praxis som finns, skippar att åberopa uppenbar bevisning och då i bästa fall orsakar staten merkostnader genom att saken måste avhjälpas i nästa instans,

2) att skillnaden ska ligga i att ett vittne säger att lån ”nog” inte hade beviljats. För att citera Janne Andersson: ”det är beklämmande och tråkigt”.